Hur en större sjö omvandlades till två mindre

Österhammars kanal 1

Jag, Hertiginnan av Spannarboda, fick höra talas om en stensatt kanal på lämpligt avstånd för en tur med Monarken. Kanalen måste givetvis inspekteras och en solig kväll styrde Monarken och jag mot Österhammar. Där fann vi mycket riktigt en vackert stensatt kanal och en skylt med innehållsrik information.

Österhammars kanal är ett resultat av en sjösänkning. Under åren 1888 – 1892 sänktes Finnåkerssjön med 2,3 meter och delar av sjöbottnen omvandlades till åker och ängsmark. Ässingeåns övre delar grävdes om till en kanal och ca 400 meter av kanalen stensattes. Att sänka en sjö var ett stort och omfattande arbete och det tog nästan 30 år innan alla inblandade var överens och arbetet kunde påbörjas. För att kunna sänka sjön tvingades man riva en damm, en kvarn och en såg vid Österhammars bruk. Kvar efter sänkningen blev två små sjöar, Finnåkerssjön i norr och Österhammarssjön i söder.

Kanalen renoverades för ca 10 år sedan. Se HÄR.

Sänkningen av Finnåkerssjön var ingen isolerad händelse. Under 1800-talet ökade behovet av odlingsbar mark och för att få mer åker-, ängs- och betesmarker genomfördes enbart i Örebro län ca 650 sänkningar eller torrläggningar av sjöar, de flesta på Närkeslätten.

De rosa,  blommande klöverfälten på den gamla sjöbotten spred en söt och angenäm doft där Monarken och jag, Hertiginnan, passerade i maklig takt i sommarkvällen. Bortom klövern anas den lilla Österhammarssjöns vatten.

Österhammars kanal 2

På bron över ån, som förbinder de båda återstående små sjöarna, tog Monarken och jag, Hertiginnan, en kort paus och njöt av naturupplevelsen innan vi ställde färden hemåt igen efter ännu en intressant och lärorik tur.

Österhammars kanal 3

Annonser

Soldater till häst

Känäs 2

Jag, Hertiginnan av Spannarboda, och min Monark var härförleden på väg till naturreservatet Liljekonvaljeholmen. Skyltningen till naturreservatet var emellertid så förvirrande att vi inte hittade fram till resans mål. Monarken och jag, Hertiginnan, förlitar oss på gamla kartor, vägskyltar och intuition vid våra inspektionsrundor och ibland räcker inte detta.

Men resan var inte förgäves. Vi hamnade istället vid soldattorpet Känäs. En minnessten informerade om de soldater till häst som bebott torpet. Jag, Hertiginnan, fick återigen nya kunskaper om svunna tider i hertiginnedömet.

Känäs 1

Lagreglerna om utskrivning av soldater reformerades i slutet av 1600-talet och på 1690-talet var det nya indelningsverket genomfört.  År 1901 infördes i stället allmän värmplikt, men de indelta soldater som ville kunde stanna kvar i tjänst. Soldatlängden visar att torpet hyste soldater under hela denna period. HÄR finns mer intressant information om indelningsverket.

Men hur tedde sig livet på denna lilla gård? Under stora delar av 1700-talet och fram till 1814 låg Sverige i krig. Var soldaterna från Känäs ute och slogs mot ryssar, danskar, preussare och andra? Hur klarade sig soldathustrun hemma på torpet? Ny kunskap ger upphov till nya frågor.

Känäs 3

Känäs 4

På kyrkogården

Jag, hertiginnan av Spannarboda, har tillsammans med min Monark ännu en gång ställt färden till Spannarboda. Denna gång fick Monarken vila en stund, medan jag, Hertiginnan, tog en spatsertur på kyrkogården. På en kyrkogård finns mycket att fundera över. Människors hela liv sammanfattas i ett par datum. Två gravstenar intill varandra fångade intresset och väckte nyfikenheten. Lantbrukaren E A Andersson från Djupadalen avled 23/3 1923 och lantbrukaren K A Larson från Luntängen avled dagen innan, den 22/3 1923.

Olycka 2

Olycka 1

Efterforskningar visar att de båda männen omkom i en tragisk olycka, en kollision mellan tåg och bil i Ålsäng mellan Arboga och Fellingsbro den 22/3 1923. En person överlevde olyckan med avklippta ben.

CIMG6507[1]

CIMG6477[1]

På den här bilden från 1921 sitter de båda männen i framsätet på bilen, en Overland. Bilägaren Erik Adolf Andersson från Djupdalen sitter vid ratten och bredvid honom August Larsson från Luntängen.

Bilder och övrig information har hämtats  HÄR.

Ett råd till befolkningen

Spannarboda kyrka

Jag, Hertiginna av Spannarboda, har tillsammans med Monarken färdats ca 10 km till centrum av hertiginnedömet, Spannarboda by. Upptäckten att det finns en busshållplats vid kyrkan gladde mig mycket.

Spannarboda buss

Efterforskningar visar emellertid att verkligheten inte motsvarar förväntningarna. Vardagar avgår en enda buss från Spannarboda mot centralorten, sta’n, 17 kilometer västerut. Avgångstid Spannarboda kl 17.13, ankomst centralorten kl 17.33. Tillbaka till Spannarboda finns en förbindelse per dag, avgång från sta’n kl 06.55 på morgonen, ankomst Spannarboda kl 07.12. För matinköp i kvällsöppna livsmedelsbutiker räcker det således med en enda övernattning, medan det krävs två övernattningar för t ex en hårklippning eller ett besök på vårdcentralen. Observera att lördagar och söndagar är Spannarboda helt utan kollektivtrafik.

Trots att jag numera kan titulera mig Hertiginna av Spannarboda, har jag tyvärr inte maktbefogenheter att införa förbättringar av kollektivtrafiken i hertiginnedömet. Mitt enda råd till befolkningen är därför: Skaffa en Monark.

 

Utefter vägen

Rödfibbla

Jag, Hertiginna av Spannarboda, har återigen trampat ett par mil utefter slingriga vägar på min snart 40-åriga Monark (för övrigt den enda Monark jag behöver). Hertiginnedömet är rikt på sevärdheter och mycket finns att upptäcka utefter vägarna, som t ex ett bestånd av den sällsynta rödfibblan, pilosella aurantiaca.

I Gustav III:s spår

Gustav III 1

Jag, Hertiginna av Spannarboda, färdades en sommarkväll för ett par veckor sedan 21 km på min Monark. En njutningsfull tur på grus, på asfalt, i sol, i ösregn, längs blomsterprydda vägrenar, förbi förfallna gårdar, över gårdstun, med sjöar och vattendrag i sikte samt högt uppe på en ås där vägfarare färdats i minst 1000 år.

Kvällens mål var platsen där den dåtida Monarken Gustav III med sällskap tog rast på kvällen den 12 juli 1772 på hemresa till Stockholm från Loka hälsobrunn. Dåvarande ägaren till Vesslingbyholm Anna Catharina von Post lät resa en minnessten över händelsen.

Jag, Hertiginna av Spannarboda, kommer att informera nuvarande ägare av gården Vesslingbyholm om mitt besök på platsen.

Gustav III 2